José González är tillbaka med sin femte studioskiva Against the Dying of the Light – en både allvarlig, lekfull och eklektisk färd mellan genrer
och teman.

José González skapade tidigt sitt eget unika musikaliska universum, och de flesta som lyssnade tycktes kunna hitta in i det. Många betraktade hans musik som en oförargerlig bakgrundsfond till parmiddagen, medan andra fann en spännande musikalisk röst som friskt lånade referenser från världens alla hörn.

Med åren har González rört sig fritt innanför de egendefinierade ramarna, vilket cementerat hans signifikativt lågmälda tonläge och det karaktäristiskt nylonsträngade gitarrplockandet i en tid då det mesta omkring oss har skrikit allt högre på uppmärksamhet.

På den femte studioskivan Against the Dying of the Light förhåller han sig fortfarande till ramarna – men han har samtidigt flyttat dem något så att fler uttryck och känslor får plats.

Hela skivan är inspelad av José González själv. Till en början var den som vanligt enbart skriven för sång och gitarr, men med tiden växte arrangemangen.

”När jag skrivit klart de flesta låtarna så brukar jag växla om till att tänka produktion istället. Då tillåter jag mig att lägga till harmonier, någon extra gitarr, nåt annat instrument. Men helst subtilt, så att jag inte tappar den råa, autentiska grundkänslan i varje demo.”

González har en bakgrund inom punk- och hardcore-världen, och uppmärksamma lyssnare har möjligen redan snappat upp stråk av mörker och motstånd i hans musik genom åren. Under de senaste skivorna har han också rört sig mot en mer rockig livekänsla, med stående publik.


”En sak som har blivit naturligt för mig är hur det låter live med stort PA i teatrar eller klubbar. Det ljudet är väldigt långt ifrån den oförstärkta klassiska gitarren – men det har blivit naturligt för mig och för delar av min publik. Det ljudet har jag tillåtit mig att ha med på skivan och jag ser fram emot att spela dessa låtar live – bland annat på spelställen som Trianon i Paris.”

Lekfullt, mörkt och eklektiskt

Skivans inledande låt är singeln A Perfect Storm, vars olycksbådande monotoni sätter ribban och utforskar vad vi som människor riskerar att förlora om vi inte tar oss i kragen och reglerar AI innan den blir allsmäktig. Den pulserande basrytmen möter västafrikanskt gitarrplock och en dynamik som närmast för tankarna till post-hardcoreband som Quicksand. När det mjuka möter undertryckt ilska spricker ljudbilden i distortion – som en Nick Drake som har fått nog till slut. Uttrycket och ljudbilden återkommer även senare på skivan, bland annat i form av låten Losing Game (Sick).

Titelspåret Against the Dying of the Light knuffar ut studioväggarna och låter den mjuka men ödesmättade varningen få ta plats i ett närmast sakralt rum med stämningsfulla harmonier i en episk protestsång: låt oss inte riskera mänsklighetens utsläckning i jakten på makt och pengar. Återigen hör vi en frustrerad vädjan som gör att den varma inramningen krackelerar.

Religionen är för övrigt ständigt närvarande i sin frånvaro. For Every Dusk är det närmaste en kyrkopsalm man komma, även om budskapet knappast passar sig på nästa högmässa. Även vackra Etyd och skoningslöst uppriktiga Sheet smyger in den sekulära humanismen som en trojansk häst i sånger som lika gärna skulle kunna fylla platserna kring en lägereld som bänkarna i en katedral.

José menar att han försöker bygga in någon form av kyrkomusik på varje skiva – en ständig lek med hymner, meditativ musik och körer i stora kyrkorum.

”Jag gillar att utforska sakral musik och har försökt skapa en blandning mellan tröstande och anklagande. Jag är övertygad om att vi kan ta vara på religionens mer vettiga egenheter, men jag känner att det saknas sekulära anthems.”

I singeln Pajarito får den argentisk-svenska bakgrunden ta plats, och resultatet är en spanskklingande folkvisa som är så självklar att det känns som att den alltid sjungits någonstans i världen. Den innehåller också en till synes harmlös uppmaning: livets mening är inget vi föds med – eller pådyvlas av en himmelsk kraft – utan något vi skapar och mejslar fram längs vägen i takt med att vi utvecklas.

Förutom latinamerikanska och afrikanska gitarrharmonier, finns det även plats för lite svensk vistradition, och den trespråkiga bredden från förra skivan Local Valley hänger kvar. Rawls slöja och Gymnasten skapar tillsammans en liten Sverige-svit.

Titeln Rawls slöja refererar till filosofen John Rawls tankeexperiment om den så kallade ”ursprungspositionen”, att en människa utan kunskap om sin egen klass, kön och etnicitet sannolikt skulle välja ett så rättvist samhälle som möjligt. Låten är en Cornelis-doftande murder ballad, som med små berättelser dråpligt avslöjar orimligheten i patriarkala, religiösa dogmer.

Den mynnar ut i Gymnasten, en upplyftande fantasilåt med Crosby, Stills & Nash-harmonier, där huvudpersonen gör fantastiska gymnastiska övningar, komplett med kommentatorspår. Eller är det i själva verket mental gymnastik hon ägnar sig åt?

En uppgörelse med myterna

De flesta som tänker mycket på den långsiktiga framtiden intresserar sig förr eller senare för de riktigt stora frågorna – globala utmaningar som i värsta fall kan leda till existentiell risk. I förlängningen alltså en risk för mänsklighetens ultimata utplåning, medvetandets nedsläckning.

Å ena sidan har människan som art aldrig haft det bättre – vi lever längre än någonsin tidigare, och fler barn överlever sina första år. Sjukdomar, fattigdom, naturkatastrofer och svält kan hanteras allt mer effektivt.

Samtidigt upplever många att vi står vid en tröskel som kan definiera om vi kommer att överleva som art eller inte. Skenande artificiell intelligens kombineras med geopolitiska maktspel och miljömässiga utmaningar.

Men vad står egentligen i vägen för en blomstrande framtid där vi människor kan samla vår kreativitet och innovationskraft för att stå emot mot dessa tickande bomber? En delförklaring att vi så ofta sitter fast i gamla system, mönster och föreställningar.

José González akademiska karriär inom biokemi är vid det här laget välkänd, och tände tidigt en gedigen ledstjärna för nyfikenhet, vetenskaplighet och evidens istället för myter, religion och bredbent mansplaining baserat på tyckande. Ut med det gamla, och in med förnuft, vetenskap, humanism och framsteg.  

Dessa upplysningsideal har genomsyrat hans musikaliska karriär, även om det skett under mer eller mindre subtila former.

Med Against the Dying of the Light tar han budskapet ett steg längre. Även om albumets texter stundtals erbjuder dolt inbäddade budskap och filosofiska tankenötter, är uttrycket den här gången tydligare än någonsin tidigare: Mänskligheten är på väg i fel riktning – manipulativa algoritmer och en krampaktig religiös ortodoxi som än i dag skördar liv i form av dogmatiska regelverk, geopolitiska konflikter och patriarkalt hedersförtryck i herrens namn. Kombinera denna cocktail med superintelligens och kärnvapen, och riskerna kan öka exponentiellt.

Det finns med andra ord en risk för ”the dying of the light” – att mänsklighetens låga släcks innan den nått sin fulla potential. Resonemanget återfinns inte bara på studentkorridorens rödvinskvällar, utan hos meriterade forskare och filosofer som ägnar sina akademiska liv åt att analysera existentiella risker. Steven Pinker på ena axeln, Toby Ord på den andra.

Det låter kanske deppigt? Men i mörkret finns också ljus. En acceptans inför komplexiteten, en ödmjukhet inför utmaningarna, samt en övertygelse om människans inneboende kraft, kreativitet och agens. Det är vi som satt oss i den här situationen, och det är bara vi som kan ta oss ur den. 

Gotisk estetik för nya ögon

Den allt tydligare hårdheten och det dynamiska samspelet mellan ljus och mörker sammanfattas på ett utmärkt i omslaget, som liksom för Local Valley skapats av González livspartner, konstnären och designern Hannele Fernström.

Det är en vacker tolkning av konceptalbumets samlade tematik – från broderier av tanter med lika stora hjärtan som potentiellt traditionstyngd indoktrinering, till den där strålande solen som sakta men säkert håller på att skymmas av mörka moln.

Tillsammans med formgivaren Robert Samsonowitz handritade font, känns det mer som ett metalalbum än en fondvägg till mysmiddagens samtal om köksrenoveringar.

Konstverket som breder ut sig när vinylomslaget öppnas visar en fågelliknande sax som klipper upp något – det påminner lika mycket om himmelska moln som om stormigt vatten och olycksbådande eld. Eller är det i själva verket böljande högar med … skit?

Vi vet vid det här laget att José González gärna vill klippa upp de ridåer som skymmer verkligheten, vetenskapen och förnuftet.

“For every dusk, there’s a dawn”, sjunger han.

Men man kan vända på det också. Kanske solen i själva verket håller på att resa sig ovanför molnen? I slutändan är det vi som bär valet på våra axlar.

Den hoppfulla avslutningshymnen Joy låter som om 60-talsikonen Donovan lärt sig bossanova en vacker sommardag. Ljuset släpps in igen.

“As a few dark shadows fall, a thousand lights ignite the walls. As we cognify everything − we’re still primates who can’t help but sing.”

Christian von Essen, Heja Framtiden

Against the Dying of the Light släpps den 27 mars 2026. José González turnerar i USA under våren och i Europa under sommaren och hösten.